Ett föredrag om S. Katarina av Vadstena,den heliga Birgittas dotter.

Källor till kunskap om den heliga Katarinas liv som vi har tillgång till är i första hand Vita Katherina. Denna skrev Ulf Birgersson, Vadstena klosters generalkonfessor 1423-26 (han inträdde i klostret och prästvigdes 1407, avled 1433), efter att han gjort ett löfte till Gud och den heliga Katarina för att utverka Moder abbedissan Benedicta Gunnarsdotters tillfrisknande (död 1451 efter 66 år i klostret).

I den heliga Birgittas uppenbarelser finns ett par kapitel som talar om Katarina (VI:118,119,120, Extr: Prol.,8,69,107) och i Kanonisationsakterna finns vittnesbördet som Katarina avgivit om sin mor.

Den heliga Katarina var Ulvs och Birgittas tredje barn, född 1331 eller 1332. Hon tillbringade sin tidiga barndom med sina syskon på Ulvåsa.

Före Ulvs och Birgittas långa pilgrimsresa till Santiago de Compostella 1341, anförtroddes systrarna Katarina och Ingeborg åt nunnorna i Riseberga cistercienskloster för att uppfostras och undervisas av dem.

I de tidiga tonåren (1343?), före Ulvs död, blev hon gift med Eggard Lyderson van Kyren. På farssidan var Eggard av Holsteinsk börd men redan i början på 1300-talet vistades flera av hans släktingar i Sverige. De hade egendomar främst i Sörmland, i Nyköpingstrakten och de hade sin huvudsakliga hemvist på Eggardsnäs strax norr om Nyköping. Han föddes eventuellt 1321 då fadern vistades i Bohus och enligt Katarina dog han en långfredag, 15 april 1351.

1350 reste Katarina till sin mor i Rom. Hon förblev i Rom som trogen följeslagare och medhjälpare till sin mor fram till dennes död 1373.

Tillsammans med sin bror Birger förde hon den heliga Birgittas kvarlevor tillbaka till Vadstena och här blev hon den naturliga ledaren för den grupp som samlats för att bygga upp det nya klostret.

1375 reste hon åter till Rom på uppdrag av den nya klostergemenskapen. Hon skulle utverka och stadfästa privilegier för klostret, få ordensregeln bekräftad och framför allt arbeta på den heliga Birgittas helgonförklaring.

Hon återvände till Vadstena på sommaren 1380 och avled i klostret den 24 mars 1381.

Katarina fick sin gravplats i klostrets kapell. Då den nya klosterkyrkan byggts placerades Katarinas reliker så att pilgrimer och besökare lätt kunde nå dem. De var många som kom till Katarinas grav för att be om hennes förbön eller för att tacka för undergärningar. Ulf Birgerson skrev sin Katarinavita åren 1426-27 men först 1469 började man samla in vittnesbörd om mirakler som skett på hennes förbön och som skulle ligga till grund för en eventuell helgonprocess. 1474 skrev så de svenska biskoparna till påven och anhöll om att processen skulle påbörjas. Under åren 1475-77 gjordes 200 vittnesförhör i Sverige. Sixtus VI utfärdade den 16 augusti 1482 en bulla att Katarina kunde vördas som salig i Norden och Innocentius VIII gav den 14 juni 1488 tillstånd om hennes skrinläggning. Den högtidliga skrinläggningen ägde rum i Vadstena den 1 augusti 1489. Detta motsvarar det vi idag kallar för saligförklaring. Katarina kunde nu vördas som helgon i alla Birgittinkloster i hela världen. 

Så långt den heliga Katarinas liv i stora drag.

Andreas Lindblom sammanfattar den heliga Katarinas liv på följande sätt i ett citat som jag funnit i Tryggve Lundens presentation av den heliga Katarina: ”Katarina Ulvsdotter är en av de renaste och mest självförnekande gestalter vår historia känner. Allt för en annan människas skull, likväl icke för dess egen skull, utan för att väldigheten och makten skulle överskygga världen i välsignelse. Och dock blev Katarinas tillvaro blott fragment… Fastän maka, hade hon avstått från sin mans jordiska kärlek för den fullkomligare förening, som blir till ett efter döden. Fastän änka hade hon inte fått lindra den sista timman för honom, som hon utan uppehåll hade anbefallt åt den gudomliga misskunden. Fastän nunna hade hon aldrig iklätts ordensdräkten och hade icke fått avlägga de föreskrivna ordenslöftena. Fastän abbedissa hade hon icke blivit vald till detta ämbete och fick aldrig se invigningen av sitt kloster. Hennes livs stora värv, moderns kanonisation, blev oavslutat. Hon begav sig på den sista resan utan sakrament.” Han skriver att den heliga Katarinas tillvaro blott var fragment!

Vad är det då som gör den heliga Katarinas liv värdefullt för oss idag?

Hon har inte efterlämnat skrifter som den heliga Birgitta, hon har inte fått betydelsefulla uppdrag som sin mor, hon tillhör inte de världskända helgonen. Carl Larssons bild av Birgitta och Katarina är ganska träffande: Katarina står till hälften skymd bakom Birgitta.

Trots detta tror jag det är få människor som har fått ett omdöme direkt från Jungfru Maria så som Katarina har fått det i en av Birgittas uppenbarelser!

Extr. 69. Guds mor talar: ”Välsignad vare han, som inger dig sådana böner. Men fast det synes dig ljuvt att samtala med mig, så må du likväl gå och sy ihop din dotters kjortel, hon som mera gläder sig åt en gammal och lappad kjol än åt en ny och som finner mera behag i grått vadmal än i siden eller annan dyrbar klädnad. Salig är hon som frivilligt lämnade det världsliga! Hon lämnade sin man med hans goda vilja och samtycke, han vars kropp hon älskade såsom sig själv och vars själ hon älskade mera än bådas kroppar. Hon lämnade bröder och systrar, fränder och vänner kroppsligen, på det att hon måtte kunna hjälpa dem andligen, och jordiska ägodelar bekymrade hon sig icke om. Därför att hon lämnat alla sina anhöriga är alla hennes synder henne förlåtna. Hon må nu allt framgent vara ståndaktig, ty i ersättning för jordisk egendom skall himmelriket givas henne och själve Jesus Kristus till Brudgum. Och alla som älskar henne ska för hennes skull göra framsteg på vägen till Gud.”

Katarina lämnade alltså sitt trygga och privilegierade liv i Sverige för att bli sin mors medhjälpare och följeslagare. Också detta finns dokumenterat i Uppenbarelserna.

VI:118. Guds Son talar: ”Råd denna fru, att hon stannar kvar hos dig någon tid, ty det är nyttigare för henne att stanna än att återvända hem. Ty jag vill göra med henne såsom en fader gör med sin dotter, vilken älskas och begäres till äkta av två män, av vilka den ene är fattig och den andre rik, under det att flickan älskar dem båda två. Där­för, när den kloke fadern ser jungfruns känslor och att den fattige älskas av henne, så ger han den fattige kläder och gåvor, men med den rike förmäler han sin dotter. Så vill även jag göra. Hon älskar ju både mig och sin man. Och emedan jag är den rikare och allas Herre, så vill jag förse honom med mina gåvor, som äro nyttigare för hans själ, alldenstund det behagar mig att snart kalla honom till mig. Och den sjukdom, varav han lider, är ett tecken på att han skall dö. Och eftersom han nu skall framträda för den Allsmäktige, bör han ha sin redovisning i händerna och vara befriad från köttsli­ga ting. Men henne vill jag föra och återföra hem till det som är hennes, tills hon blir lämplig för den gärning, som jag av evighet förutsatt och som det täckes mig att visa henne”.

Eggard gav Katarina tillåtelse att resa till sin mor i Rom. Också han gjorde säkert ett stort offer när de båda skildes åt och kanske hade ingen av dem tänkt att de aldrig mer skulle återse varandra i detta livet. Katarina gav sig säkert iväg med stor glädje och förväntan inför den okända men också mycket omtalade heliga staden där det fanns så mycket av andlig rikedom att vinna.

Men efter en tid i Rom vändes glädjen långsamt i svårmod, prövningar och nedslagenhet.

VI:118. Sedan någon tid förflutit efter det att den saliga Katarina lovat stanna kvar hos sin moder i Rom, greps hon dock av fruktan för det ovana livet och erinrade sig sin forna frihet. Mycket orolig bad hon modern att få återvända till Sverige. Då modern bad till Gud att dottern måtte övervinna frestelsen, visade sig Kristus för henne och sade:”Säg denna jungfru, din dotter, att hon nu blivit änka. Och jag besluter, att hon skall stanna kvar hos dig, ty jag vill själv sörja för henne.”

Det är nu som Katarina går in i sin moders skola på allvar. Hon var den som Gud hade utsett till följeslagare och hjälp till den heliga Birgitta. För Katarina var Birgitta i allt ett högt föredöme. Det var inte lätt i början och Katarina behövde kraftfull hjälp för att övervinna sin längtan tillbaka till Sverige. Hon uppmanas till att visa lydnad inför sin mor och sin biktfar. Katarina valde pliktens och självförglömmelsens väg.

VI:120 Därför behagar det mig, att denna fru lyder samt lämnar sin egen vilja, och hon skall därmed förvärva sig en större krona och gudlig kärlek.

V.K.”För att göra större framsteg på Guds väg underkastade hon sig i lydnad en annans vilja, i det hon ansåg det för en stor ära att vara fattig för Herrens skull och ringaktad av världen.”

Gud skulle själv ta sig an sin tjänarinna.

VI:120. Vidare talar Kristus: ”Hon skall icke dö, såsom läkaren säger, utan leva en välbehaglig tid, ty jag vill nära henne under min högra hands hägn. Och jag skall giva henne visdom, så att hon bringar mig ljuvliga blomster och får leva till min ära.”

Ljuvliga blomster! Någon här kanske känner igen uttrycket från Moder Elisabeth Hesselblad!

De ljuvliga blomster som Gud förväntar sig är dygdens blommor. Vilka dygder är det då som Katarina framför allt visat prov på?

Jag ska låta Ulf Birgersson tala genom sin Vita Katherina som på ett strålande sätt låter Katarinas helighet lysa fram.

Den första dygd som den heliga Katarina visar redan som spädbarn är renheten. Hon vägrar att dia bröstet på en amma som inte levde ett rent liv. I konsten framställs Katarina med en lilja som är renhetens och kyskhetens symbol. Vid sidan har hon en hjort, också denna talar om hennes renhet. Det finns två berättelser om denna hjort. Den första är från Sverige. Fru Katarina går ute i skogen medan hennes make är på jakt tillsammans med några vänner. De har funnit en hind som de jagar efter. Hinden söker skydd hos fru Katarina som räddar dess liv. Den andra berättelsen är från Rom. Där är rollerna omvända. Den heliga Katarina är på väg till kyrkan San Sebastiano. En adelsman har lagt sig i bakhåll för att röva bort den unga vackra nordiska kvinnan. Men en hjort drar hans uppmärksamhet bort från vägen där Katarina och hennes följeslagare just passerar.

Renheten måste försvaras genom ödmjukheten. Den heliga Katarina vinnlade sig om den yttre ödmjukheten som vi redan hört genom Jungfru Marias ord till den heliga Birgitta men också i det inre eftersträvade hon ödmjukhetens dygd. Katarina övervägde hur Gud i sin kärlek och godhet bevisat henne den välgärning att bevara henne. Såsom en för Gud välbehaglig dotter lade hon ödmjukheten till grundval i sitt hjärta; ödmjukheten är ju den dygd, som gör människorna kära inför Gud, drager Guds mildhet till dem, bevarar de övriga dygderna i sin kraft och innehar herraväldet över dem. Hon visste ju, att då människosjälen vilar på ödmjukhet, så uppflammar den förvisso i kärlek till Gud och till himmelens innevånare.

På samma sätt som den heliga Birgitta, lovade Katarina sin biktfader Magister Petrus lydnad. Hon visste att lydnad är bättre än offer. Lydnaden sättes med rätta framför offer, ty genom offer späker man bara det yttre köttet, men genom lydnaden den egna viljan. Lydnadens dygd kämpar för sanningen, leder människans steg till tukt och ordning och förskaffar oss nåden av helig levnad.

Till det dagliga livet i huset vid Campo dei Fiori hörde vakor, fastor och bön. Vardagen var uppdelad i tider för bön, arbete, studier, pilgrimsvandringar med kyrkobesök, tystnad och samvaro.

Den heliga Birgitta var i allt den stora läromästaren: Av henne lärde hon att vissa tider iaktta tystnad, ty hon visste att tystnadens dygd befrämjar hjärtats frid, hjälper oss att öva rättfärdighet samt upprätthåller freden mellan människor. Ty om inte människan mycket noggrant bevakar sin mun, så skingras snabbt det oförtjänt goda hon har, och hon störtar ned i månget ont. Därför talade hon förtroligt och ödmjukt om uppbyggliga ting, som behandlade Guds vilja och alla hans bud och särskilt det som gällde fattiga och främlingar.

Hennes heliga moder Birgittas ord, som hon hade lyssnat till, och kärleksverk som hon sett modern utföra, hade genomträngt hennes hjärta med mildhet, så att hon av hjärtat ömkade de fattiga, genom ord bevisade att hon led med de lidande, bistod dem med gärning och frikostigt utövade välgärningar.

Birgitta var hennes förebild också när det gällde barmhärtighetsverk. Som liten hade Katarina och hennes systrar fått följa med till sjukstugan för att redan i tidiga år lära vad barmhärtighet betyder i praktiken. I Rom var det ofta Katarina som tog emot besökare, talade med dem, tröstade, uppmuntrade, undervisade och vägledde dem.

Ofta fungerade Katarina som mellanhand när någon ville be den heliga Birgitta om råd eller förbön. Den stora sierskan var kanske för upptagen för att kunna ta sig an alla som kom, då var Katarina där med sin enkelhet, omsorg och ödmjukhet.

En nunna i Vadstena som varit med i Rom under den tid Birgitta och Katarina bodde där, kunde berätta om fru Katarinas stora generositet mot de fattiga, något som husfolket inte alltid uppskattade. Det hände då och då att Katarina fick ta emot förebråelser för sin tanklöshet, förebråelser som fick henne att öva både ödmjukhet och tålamod.

Fastän fru Katarina var skrudad i dygdens mångfall och fastän hon doftade för alla genom sitt goda namn och ryktet om sin helighet, så kan hon dock särskilt berömmas för sitt tålamod mot sitt husfolk. Hon betraktade nämligen noga, att om själen icke genom tålamodet hejdar sitt upprörda tillstånd, så förvirrar den även det goda som den gjort i lugnt tillstånd, och den förstör helt oväntat det, som den kanske under långvarit och förutseende arbete har byggt upp. Det är tämligen lät att bära en anspråkslös dräkt och gå med böjt huvud, men tålamod inför en oförrätt visar verklig ödmjukhet.

Om vi nu i slutet av det här föredraget går tillbaka till citatet av Andreas Lindblom som jag läste i början, tänker jag på att något liknande har sagts om den heliga Birgitta – av de budskap hon fick att framföra, var det långt ifrån alla som förde till önskade resultat. Bara ett par exempel: under hennes livstid blev det inte fred mellan England och Frankrike, hon fick inte uppleva att påven återvände till Rom, hon kom aldrig tillbaka till Sverige och fick inte uppleva sitt kloster, men för sin goda viljas skull skulle hon få räknas som nunna och moder i Vadstena.

Det blev den heliga Katarina som skulle bygga upp klostergemenskapen.

Vem kunde som Katarina forma klosterlivet enligt den heliga Birgittas intentioner, hon som i 24 år delat sin mors asketiska och strapatsrika liv. Många gånger hade livet i Rom varit betydligt hårdare än livet som levdes innanför klostermurarna. Vid sin moders sida hade hon förvandlat sitt liv till en kärlekens offergåva i ödmjukhet, kyskhet, lydnad och fattigdom. När hennes uppdrag i Rom kunde anses som avslutade återvände hon till Vadstena för att förverkliga den nya vingården med alla de föreskrifter, privilegier och skyddsbrev som påven utfärdat för klostrets räkning.

Hela brödra- och systrasamfundet såg alltså i henne liksom i en spegel ett rättesnöre för all ärbarhet och helighet, och man såg, hur ivrig hon var i de föreskrivna bönerna och hur tåligt hon bar sjukdomen. De betraktade henne som solens glans på en bergstopp, när dess återbrutna strålar lyser upp dalarna. I hennes själ hade den gudomliga kärleken herraväldet, den kärlek som bevisligen är den starkaste grundvalen för alla dygder. Eftersom kärleken utövade ledningen i hennes själ, blev den vördnadsvärda Katarina beundransvärd i folks omdöme; hon blev blid i sin ödmjukhet, glad i sitt allmosegivande och väl danad i alla seders ärbarhet.

Jag har i min framställning velat undvika att lyfta fram mirakler och uppseende händelser i den heliga Katarinas liv, men det finns i Vite Katherine många exempel på underbara bönhörelser som bevis på hennes mäktiga förbön. Det finns också ett par exempel på att Katarina fått ta emot himmelska budskap i form av förutsägelser av händelser. Jag har undvikit att nämna dessa av den grund att det är lätt att förundra sig och beundra helgonen istället för att lära sig av dem och ta till sig det som behövs för att själv gå helgandets väg. Envar av oss har ju fått precis samma uppdrag som helgonen att helga våra liv – det är oss givet i dopet!

Kärleken som den heliga Katarina har visat genom sitt osjälviska och utgivande liv är inget fragment! Det är en helig själs svar på Guds oerhört stora kärlek.

Använd litteratur:

• Vita Katherina. Översatt av Tryggve Lunden, 1981
• Den heliga Birgittas Uppenbarelser. Översatta av Trygve Lunden, 1959
• Aron Andersson: S.Katarina av Vadstena
• Birgit Klockars: Birgittas svenska värld, 1976